Äntligen börjar fredagen rundas av och gå över i helg. Jag är i akut behov av sovmorgon!

Ikväll blir det afterwork på Hotellet och efter det sen middag någonstans nära Stureplan. Inte för att vi är så förtjusta i att äta där, vi är snarare för lata för att ta tunnelbana eller taxi någon annanstans.

Men innan dess blir det snabb jakt på blommig sjal från Indiska. Hoppas på god jaktlycka!

Mode-Carina hade liksom bara råkat ramla över H&M:s variant av den överhypade parkasen på lunchen.
-Äh, sa hon lugnt, den hängde liksom där. Det finns många kvar. I grått också.

Nu är det så här att jag inte behöver någon ny vårjacka. Egentligen. Jag skulle bara titta lite på den i grått. Se hur kändes. När jag kom till butiken tre timmar senare fanns det en grå kvar. I small. Precis lika silvergrå som den från Chloé och Prada. Stod i provhytten i hundra år och tänkte "vill ha jag behöver den inte vill ha jag behöver den inte" ungefär en miljon gånger. Fegade ur och hängde undan den till idag. Imorse hade jag bestämt mig, jag skulle inte ha den. Även om den är fin.

Gissa vad som låg på min hallmatta när jag sprang förbi hemma på lunchen? En check med 20% rabatt på H&M. Och parkasen hänger fyra stenkast bort. Vad ska ett stackars modemonster göra då?

Här är nånting jag aldrig trodde att jag skulle säga. Jag var sjukt missnöjd med våren igår. Jo, det är sant. Tillbaka från en skön vintervecka i franska alperna och här sjunger koltrasten och påskliljorna blommar och allt jag vill är att svischa ner för en backe till.

Serre Chevalier var helt fantastiskt. God mat, hyfsad bra snö och branta, branta backar. Här är tre saker jag har lärt mig på min resa:

* Om man är vilse på en alp ska man aldrig ta av sig skidorna. På en del ställen kan det vara så brant att man bara kan skida ner. Behåll skidorna på eller riskera en plågsam död.

* Trots att jag är 26 kan jag fortfarande gråta av rädsla när jag står i en brant backe. Men det hände bara en gång.

* Min ipod är sjukt vintage, sist jag uppdaterade med lite nya låtar var nog förra våren. Och det märktes, var nästan lättad när batteriet dog.

Hej då bloggen och den sköna våren, nu styr jag kosan mot snön i alperna. Hoppas att jag återvänder utan brutna ben men med en löjligt snygg bränna. Och med många nya, snabba skidmoves, så klart.

Imorgon bär det så av till alperna och Serre Chevalier. Hade sett fram emot en vecka i sportiga skidbacken, mil från foundations, hårfönar och plattänger. Men pojkvännen blev förskräckt när jag i förbifarten nämnde att vissa fåfängelaster skulle få stanna i Sverige.
- Vad menar du? sa han, nästan förfärad. Ska du inte ta med dig plattången? Eller fönen?
- Nej, svarade jag, jag tänkte att det vore skönt att slippa. Precis som när vi seglade i somras, du vet.
- Men, sa pojkvännen och verkade nästan rysa vid minnet. Vad ska du göra då?
- Vad då göra? ville jag veta.
- Du kommer ångra dig, sa pojkvännen och spände ögonen i mig. Du kommer att vilja ha dem där nere, det vet jag.

Häpp, att gå all natural föll tydligen inte väl ut. Frågan är om jag ska lyda eller inte.

Egentligen borde jag inte alls sitta och pyssla med html-koder eller Paint Shop Pro. Egentligen borde jag stryka, måla naglar och jaga viktiga papper på nätet. Men det är ju så otrolig mycket roligare att styla om bloggen!

Dagens bästa: Mysig lunch med D. Och nya bloggen så klart.
Dagens sämsta: Var tog våren vägen?

Hypade Jamie T är tydligen på väg till Sverige för ett kort besök. Har bara hört om killen med sin gitarr tidigare och blev grymt förvånad när jag såg bilderna på honom. Hade killen från N'Sync döpt om sig och launchat en ny karriär som cooling?

Men jag misstog mig. Jamie T och JC Chasez är bara lika som små bär. Och världsordningen är återställd.

Nu är jag tillbaka. Inte för att jag vill egentligen, men ändå. Att brutalt kastas in i den svenska vardagen efter att ha levt kort, glassigt liv i Hollywood är verkligen ingen sinekur. Dessutom är jag jetlaggad, dunderförkyld (jag märkte att det var minus typ 100 utanför flygplansfönstret) och var ett tag också av med mitt bagage.

Dessutom var jag tvungen att muta mig igenom säkerhetskontrollen. Mitt anslutande flyg, som jag inte bokat själv, var planerat att lyfta mindre än 40 minuter efter att jag landat från mitt första. Dessutom avgick det från den andra terminalen. Ungefär 2 kilometer och 500 människor i passkontrollen skiljde oss ifrån varandra.
- Help me! pep jag vettskrämd till en vakt vid passkontrollen. Jag kommer att missa flyget!
- Det skulle du ha tänkt på innan! väste vakten. And I have to pay my bills.
- Ok, sa jag trögfattat. Men jag måste med mitt flyg.
- No madam, sa vakten och sträckte fram handen till mig. I. Have. To. Pay. My. Bills.

Sagt och gjort, jag fick trycka den enda 5 euro-sedel jag hade i hans hand och blev därefter ledd genom passkontrollen. Otäckt, egentligen.

Men L.A. var så klart fab. Återkommer med en fullständig rapport och bilder på mina älskade shoppingfynd.