Fick precis höra en rätt rolig, och hemsk, liknelse av D när jag klagade över mitt kaos och alla evighetsjobb.
- Du är precis som Tetris, sa D. Du lägger bara till nya klossar hela tiden och till sist så är det game over.

Han har onekligen en poäng, även om jag hellre hade blivit jämförd med Carrie. Lite king över situationen sådär.

Min mamma är en mycket trogen läsare av denna blogg. Hon kommenterar ofta inlägg och tycker att de är bra (hej mamma!). Ibland klagar hon över att jag inte hinner höra av mig tillräckligt mycket och att hon ofta får uppdatera sig om mitt liv via bloggen. Och ibland, när jag inte hunnit blogga på några dagar, ringer hon för att höra om jag lever.

Lever gör jag för det mesta, ofta i ett smärre kaos. Denna och nästa vecka är ett enda stort töcken av möten, deadlines och uteblivna sovmorgnar. Se bara på bilden nedan så förstår ni kanske vad jag pratar om. Notera gärna öronpropparna under datorn, som har varit en lifesaver eftersom högljudda byggnadsarbetare borrar i trapphuset. Lägg också gärna märke till nya numret av Costume, som jag hade tänkt läsa när jag får en ledig stund över. Jag är glad om det blir före midsommar.

En kändis ringde precis till redaktionen och frågade om det var möjligt att få ex av Plaza Kvinna till de goodiebags hon ska dela ut på sitt bröllop. Jag kanske är otroligt gammaldags (trots att jag är så ung!) men känns det inte lite konstigt att ge ut goodiebags på ett bröllop?

Hela grejen med goodiebags är ju att försöka locka journalister och andra att komma till den aktuella festen. Känns det inte lite trist att se till att ha en välstashad goodiebag så att gästerna verkligen kommer till bröllopet? Är hon rädd att kyrkan ska bli halvtom annars?

Mycket märkligt.

Har gått utan en klocka på armen i åratal och istället förlitat mig på mobilen. Jag är onödigt picky när det gäller klockor. Den ska gära vara i silver, vara precis lagom bred och tjock och varken vara för modern eller gammaldags. D är också en klocknörd, härom månaden fyndade han en Omega Speedmaster som nu är på genomgång i Schweiz.
- Jaså sa mamma, vi har en Omega i köksskåpet. Men jag tror inte att det är en Speedmaster. Vill du titta på den?
Det ville jag och det var kärlek vid första ögonkastet. Så nu går jag runt i Omega, tillika min farfars pensionsklocka. Älskar den!

Det värsta jag vet är människor som tränger sig före i kön. Moneybrother är duktig på att tränga sig. Under modeveckan gick han före hela trappan på Berns som väntade på att få komma in på Hopes visning. Vi var kanske femtio personer i trappan. Moneybrother klampat framåt och uppåt och log åt alla för att han var Moneybrother. Och just för att han var Moneybrother så kom han undan med det.

Och då blev jag sur och ville säga till. Men eftersom han var Moneybrother kunde man ju inte visa sin sura kärringsida. Ja, jag har fått höra att jag får en sån när människor tränger sig. Och mitt "ursäkta, det är faktiskt kö här" är gällt och pinsamt.

Det var en slipsnisse som trängde sig idag på lunchen. Slugt klurade han sig in bland sina andra slipsnissekompisar och köpte en latte, som på det här specifika lunchstället tar hundra år att göra. Och jag stod och var skitsur och försökte hålla inne min sura kärringsida med min gälla och pinsamma röst. Fastän jag höll på att explodera inombords.

Vad får människor att tränga sig före? Vad är det som får dem att tro att de är viktigare än vad jag och resterande i kön är? Tänk om jag faktiskt är en superduperviktig människa? Tänk om jag har en bomb under jackan, placerad av terrorister, och så har jag bara exakt 60 sekunder på mig att få med mig lunchbageln och hinna ut innan den exploderar? Tänk om det är så.

Men så tänker de inte, slipsnissarna och alla andra gåföre-människor. BOOM!

Tack och lov att schlagerspektaklet är över, jag är riktigt trött på hela grejen. Mötte en före detta klasskompis på efterfesten för Melodifestivalen i Globen för några månader sedan. Han hade hängt med och rapporterat från alla delfinalerna såg, ärligt talat, helt färdig ut.
- Tack gode gud att det är slut med schlager! suckade han och såg djupt i glaset. Och tack gode gud att jag inte behöver åka till Helsingfors.

Jag förstår honom.

Enligt kvällsposten är svenskarna skitarga över att The Ark inte vann och vill helst lägga ner hela "skiten". Jag är mest sur på Kristian Luuk som fick oss alla (som inte kan serbiska) att vinnarlåten var en feminstisk/lesbisk kampsång.
- Åh vad bra, sa gänget runt soffan. Det är helt fantatiskt att Serbien är så långt framme att de låter en sång om feminism tävla. Heja Serbien!

Läser att det inte alls var en feministisk kampsång. Den handlar istället om hjärta, smärta och att inte kunna sova. Kristian Luuk försökte bara vara rolig.

Skitkul, Kristian.

Håller på och försöker registrera mig som frilansjournalist men fy bövelen vad krångligt det är. Registrera moms här, beräkna skatt här. Hur många varor ska du köpa och hur mycket ska säljas till EG? Jag dör. Dessutom är loggan på Företagsregistrering skitläskig. Den halvskalade apelsinen får mig att tänka på min gymnastiklärare i högstadiet som fick en mental kollaps.

En dag sprang han bara in i matsalen och såg galen ut.
- Jag är en apelsin! skrek han. Skala mig inte! Skala mig inte!

Jag känner för att flippa ut exakt likadant.