Fy, vad jag är trött på att åka tåg. Man hittar nästan aldrig billiga biljetter, får alltid sitta baklänges och hamnar alltid med de mest jobbiga personer. Ner till Skåne satt jag baklänges tillsammans med ett gäng testosteronstinna lumparkillar som gillade bärs, brudar och permis. Troligen i nämnd ordning. På resan tillbaka till Stockholm hamnde jag med den mest bortskämda lilla slyngel ni kan tänka er. Mamman var utschasad och fick nästan tårar i ögonen när lilla fröken skrek att hon var hungrig, törstig, mätt, trött eller pigg. Jag blev också väldigt ledsen i ögonen när min Ipod dog i Nässjö. Väldigt, väldigt ledsen.