Jag önskar verkligen att jag hade en morgonrutin som fungerar. En som innehöll en lång dusch, mysigt tidningsläsande,  härligt läppjande på skummig latte, rejäla färska frallor med ost och därefter behalig promenad till tunnelbanan. I solsken givetvis.

Så ser min önskemorgon ut. Verkligheten är, som alltid, en helt annan historia.

Ställer mobilen på 06.00 och snoozar cirka tio gånger. Flyger  upp i panik någon gång mellan 06.15 och 07.00 med andan i halsen. Tidsspannet beror på behovet av att tvätta håret och om jag i min snooziga tillstånd bedömer att barret klarar sig en dag till. Panikdusch i fem minuter, rutinmejk i cirka sju, tio minuters plattande av håret (nytvättat räkna in tjugo minuter) tio minuters panikcirkulerande framför garderoben med stirriga ögon. Sedan, eventuellt, en snabbt svept kopp pulverkaffe, ett tigerssprång över tidningen på hallmattan och sedan paniksprint till tunnelbanan. I snö och modd, givetvis.

Det börjar bli en smula tröttsamt att vara konstant panikslagen mellan 7 och 8 varje morgon.

- Jag fattar inte, beklagade jag mig för mamma, jag klarade ju att gå upp i tid hela grundskolan. Och åtminstone halva gymnasiet.
Mamma bara skrattade.
- När du låg på BB låg du i en sal med minst tjugo ungar som skrek oavbrutet. Inte ens överläkaren fattade hur du kunde sova i det oljudet.

Se där. Född med snooze-genen i blodet.