Egentligen måste jag klacka om mina stövlar. Igen. Har klackat dem tre gånger den här vintern, senaste lagningen höll två dagar. Så nu är jag arg på min billiga skomakare på hörnet som alltid vill bjuda på choklad. Och uppenbarligen är dålig på att klacka om. Eller så går jag konstigt.

Så nu är skorna livsfarligt hala. Och så gör de ljud. Klipp klapp halk halk Klipp klapp halk halk.

Värst är det att gå på tunnelbanans hala stengolv. Och, upptäckte jag,  på NK.

- Vad du låter! sa pojkvännen nära Mulberry-avdelningen. Alla kan höra dig.

Och ja, det kunde de. Varken jag eller mina trasiga stövlar var NK-mässiga. Vi fick gå omkring på tå för att inte halka eller höras.

Och så kan man ju inte ha det.

Det vore mer NK-mässigt att gå till en annan skomakare och fixa stövlarna en gång för alla. Å andra sidan har jag ingen lust att lägga 200 kronor till på ett hopplöst fall. Då köper jag hellre nya, fina ballerinaskor.

Och, som en direkt konsekvens, halkar omkring på Stockholms gator i några veckor till, innan snön smälter.

Klipp klapp halk halk. Klipp klapp halk halk.

Dagens bästa: Jag har en kladdkaka i kylskåpet. Och därmed sol i sinne.
Dagens sämsta: Klipp klapp halk halk. Need I say more?