När jag var yngre jobbade jag ett tag på ett telemarketing-företag som sålde och förlängde mobilabonnemang. Det var rätt mycket fuffens bland mina jobbkompisar, om vi säger så. Det lovades nya mobiler till höger och vänster, lägre minutpriser och garanterad täckning - allting som bara var båg. Det där var ingenting för mig. Lyckades sälja mycket få abonnemang på att vara ärlig och blev snabbt förflyttad till kundtjänst istället där det blev min uppgift att försöka reda ut mina kollegers lögner om garanterad täckning på Kebnekajse med en lur som kostade tretusen och inte noll kronor som de blivit lovade.

Eftersom jag vet hur tufft det är att jobba inom telemarketing har jag därför alltid varit vänlig och tålmodig när de nervösa ungdomarna ringt hem på kvällarna för att sälja sockor och bredbandstelefoni och upplevelseutflykter. Åtminstone fram tills nu. Eftersom jag börjar bli gammal och som en följd av det mer gnällig så börjar det kännas otroligt enerverande att lyssna på falska, glada röster som med flirtiga tonfall försöker bli kompis över luren och sälja saker.
-Hej Therése! ropar rösten. Vill du ha en gratis telefon och ringa gratis och allting är gratis?
-Nej tack, svarar jag, har redan ett abonnemang som är jag nöjd med. Och bindningstid kvar.
-Men Therése! storknar rösten, vill du inte tjäna pengar? Vill du betala mer än vad du borde?
-Tack, säger jag tålmodigt, jag är nöjd. Men ha en trevlig kväll.
Och då brukar de ge med sig.

Sen idag kom samtalet som får mig att vilja välja kärring-utvägen och ansluta mig till Nix.
-Heeej Therése! ropade en röst. Jag söker D!
-Han är inte hemma men försök efter sju, svarade jag tålmodigt.
-Är du sambo med D? ville rösten veta.
-Mmm, sa jag.
-Åååå! kluckade rösten i telefonen, en sån tur du har!
-Ja, jo...
-Vill du kanske köpa en present till D och göra honom lycklig? För bara -
-Nej tack, avbröt jag, du får ringa ikväll istället.
-Vill du inte köpa en present till D?
-Nej, inte just nu, svarade jag.
-Vad SNÅL du är! skrek rösten.

Har tyvärr ingen spännande avslutning på detta samtal att komma med eftersom jag lade på luren. Direkt. Också det en kärring-utväg. Innan jag vet ordet av står jag väl och smygkikar genom titthålet på mina grannar och låtsas att jag inte är hemma när det ringer på dörren och andra luriga knep. Man är bara så gammal som man känner sig, heter det ju. I såna fall måste jag vara lastgammal. Gökur, de är väl rätt fina egentligen?